Linden darrar i lunden - Varulven

Varulven

Jungfrun hon skulle till stugan gå

~ linden darrar i lunden ~

Så tog hon den vägen åt skogen blå

~ ty hon var vid älskogen bunden ~

Och när som hon kom till skogen blå

Där mötte henne en ulv så grå

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min silversko"

"Silversko jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min silversärk"

"Silversärk jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min gullkrona"

"Gullkrona jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

Jungfrun hon steg sig så högt i ek

Och ulven han gick ner på marken och skrek

Ulven han gnavte den ek till rot

Och jungfrun gav upp ett så hiskeligt rop

Ungersven sadlar sin gångare grå

Han red lite fortare än fågeln flög

Men när som han kom till platsen fram

Så fann han blott mer än en blodig arm

Gud trösta, Gud bättra mig, ungersven

~ linden darrar i lunden ~

Min jungfru är borta, min häst är förränd

~ ty hon var vid älskogen bunden ~

***

Garmarna har gjort den kanske mest kända versionen på den här sorgliga, rätt blodiga balladen. Texten i sig är enormt beskrivande: den unga kvinnan som ska gå hem till sin fästman en kväll och väljer att gå genom skogen. Där möter hon en varulv, som inte på några villkor vill släppa iväg henne, sitt byte. Kvinnans fästman hör henne skrika, sätter sig upp på hästen och rider till platsen, men då han kommer fram har varulven tagit sitt byte och lämnat bara "en blodig arm".

Som synes är det frågan om en tvåradig strof med mellan- och slutomkväde, och en uppenbart naturmytisk ballad som slutar till det övernaturliga väsendets fördel. Samtidigt ligger det någonting varningsaktigt över den. Jag tror den kan ha sjungits för att få unga flickor att förstå att de inte ska bege sig ut i skogen ensamma, speciellt inte efter mörkrets inbrott, än mindre då de är gravida.

Mellanomkvädet används här för att skapa en dramatisk, kuslig stämning. Istället för att använda det rätt så allmänna "allt under lunden den gröna" sjunger man att "linden darrar i lunden". Redan i den första vet man med allra största säkerhet att det kommer att sluta illa för den unga kvinnan.

Slutomkvädet kan vid första anblick te sig lite kryptiskt: "ty hon var vid älskogen bunden". Vad ska nu det betyda? Till en början gissade jag att det betydde att hon var gift av kärlek, men jag hade nog fel på den punkten. Efter lite närmare efterforskning konstaterade jag att det måste betyda att hon är gravid, havande. Varför? För det första ansågs varulvar tycka väldigt mycket om unga kvinnor, men var de gravida svävade de i ännu större fara än normalt, och i det tillståndet dög inget som helst annat för varulven utom att äta upp henne. Varulven i balladen vägrar ta emot de gåvor hon försöker köpa sig fri med, utan menar att hennes "unga liv och blod måst' gå". För det andra behöver kvinnan i balladen inte alls vara gift; högst antagligen är hon ogift, eftersom fästmannen omtalas som "ungersven". Ändå är hon "vid älskogen bunden", vilket betyder att det finns någonting som sammanlänkar henne kärleks- och "blodsmässigt" med sin fästman, och där är ett barn den allra naturligaste förklaringen.

Visan innehåller dessutom drag som är superbt typiska för ballader. Parallellismen kommer fram i stroferna där kvinnan försöker blidka varulven med silver och guld. Den tredje sista strofen ("Ungersven sadlar sin gångare grå...") innehåller element som återfinns i väldigt många ballader. Att hästar omtalas som "gångare (grå)" är mycket allmänt, liksom att någon "red fortare än fågeln flög" (se t.ex. Stolt Ingrid, Vänner och fränder).

Det som är unikt för just den här balladen är egentligen den sista strofen, "...min häst är förränd". Ordet förränd används inte längre, och det är såpass gammalmodigt att det inte existerar i ordböcker, inte ens i SAOL. Hur gamla ballader och andra folkvisor än kan vara, har jag sldrig stött på det ordet i någon annan visa, och kan bara gissa vad det betyder. Jag tror att man menar att fästmannen ridit till platsen på sin häst så snabbt att den helt enkelt inte är kapabel att ta ett steg till, eller att den t.o.m. dukat under pga. det.

Så, efter en låååång paus ska jag nu försöka ta upp ballad- och folkviseanalyserna igen, sakta men säkert. Tankar kring Varulven? Kommentera gärna, och ta en titt på de äldre inläggen också, som är skrivna för närmare ett halvt år sedan (eller ännu längre tillbaka). Skulle jag skriva dem nu skulle de kanske se lite annorlunda ut.

Nästa gång ska jag analysera en svensk version av visan om det granna bältet, därefter ska jag ge mig i kast med ett par norska varianter av samma historia. Det ska bli spännande... :)

Herr Mannelig - eller "på hur många sätt kan man tolka en ballad egentligen?"

Herr Mannelig

Bittida en morgon innan solen upprann

innan fåglarna började sjunga

bergatrollet friade till fager ungersven

o hon hade en falskeliger tunga

~Herr Mannelig, herr Mannelig, troloven I mig

för det jag bjuder så gärna

I kunnen väl svara endast ja eller nej

om I viljen eller ej ~

"Eder vill jag giva de gångare tolv

som går uti rosende lunden

Aldrig har det varit någon sadel uppå dem

ej heller betsel uti munnen

Eder vill jag giva de kvarnarna tolv

som stå mellan Tildö och Tärnö

Stenarna de äro utav renaste gull

o hjulen silverbeslagna

Eder vill jag giva det förgyllande svärd

som är smitt utav femton gullringar

O strida I huru I strida vill

stridsplatsen skola ni väl vinna

Eder vill jag giva en skjorta så ny

den bästa I lysten att slita

Inte är den sömnad utav nål eller tråd

men virkad av silket det vita"

"Sådana gåvor jag toge väl emot

om du vore en kristelig kvinna

Men nu så är du det värsta bergatroll

utav näckens o djävulens stämma"

Bergatrollet ut på dörren sprang

o hon rister o jämrar sig svåra

"Hade jag fått den fager ungersven

så hade jag mistat min plåga"

~Herr Mannelig, herr Mannelig, troloven I mig

för det jag bjuder så gärna

I kunnen väl svara endast ja eller nej

om I viljen eller ej ~

...

En av de bäst kända balladerna också ytterom Norden. Varför? Ingen aning.

Bergatrollet försöker få en ung man, herr Mannelig, att gifta sig med henne. Om hon lyckas snärja honom behöver hon inte längre vara ett bergatroll. Men den unga mannen vet inte om det, och skulle knappast tro henne om hon berättade, och är alldeles för misstänksam gentemot henne för att låta sig snärjas, hur många fina gåvor hon än erbjuder honom.

Omkvädet är i det här fallet ganska klart: det är bergatrollet som talar, rentav vädjar till herr Mannelig. Det är nästan desperat: "Gift dig med mig, jag ger dig vad du vill, snälla svara nu!" Samtidigt står det i strid med sista strofen i första versen: "...o hon hade en falskeliger tunga." Vadå? Så hon skulle mista sin plåga om han äktade henne, men han skulle inte komma att få gåvorna? Kan det betyda något helt annat?

Intressantare i den här balladen är egentligen de gåvor bergatrollet erbjuder herr Mannelig. För det första vill hon ge honom tolv vilda hästar som "går uti rosende lunden". Hästen är en symbol för frihet, och rosor och kärlek sitter som hand i handske... tolka hur man tolka vill! För det andra vill hon ge honom tolv kvarnar med gyllne stenar och silverbeslagna hjul. Det hon egentligen ger honom är rikedomar. För det tredje vill hon ge honom ett guldsvärd, smitt av femton guldringar, och vilket slag han än utkämpar med svärdet kommer han att utgå som segrare. Svärdet i sig bär på mycket symbolik: makt, styrka, maskulinitet, men också krig och död. Det är smitt av guldringar; rikedom i evighet. För det fjärde vill hon ge honom en skjorta virkad av vitt silke, som verkar kunna tåla att slitas. Vit är färgen för bl.a. oskuld. Alltså kan man anta att hon skulle vara villig att ge honom sin oskuld.

Herr Mannelig svarar att han gladeligen skulle ta emot allting "om du vore en kristelig kvinna". Har den kanske sjungits i varnande syfte? Att man inte ska lita på sådana som inte är kristna? Att man inte ska tro på hedningars ord?

Herr Mannelig är en ballad med många tolkningsmöjligheter. Jag har nu presenterat några av mina egna teorier.

Vad tror du?

Vi vävom den väven tillsammans - tillbaka till balladerna!

Hejs svejs i lingonskogen!

Pga det ena och det andra har jag inte bloggat på ett tag, men orsaker ska jag inte gå närmare in på än att helt enkelt säga att "det har varit alldeles för mycket annat". Det får duga, de som känner mej vet att jag syftar på studier och dans...

MEN NU kommer de igen, och jag ska fortsätta med min analyser av diverse visor och ballader. Idag fortsätter jag med

Konungen och trollkonan

Konungen bort till en trollkona drog

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

Konungen framför trollkonan står

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

Trollkonan drog på sig en silkekjol

Och tolv alnar lin hon efter sig drog

Konungen sporde jungfruen så

"O, månde min drottning får leva än ett år?"

"I själver, o konung, i sotesäng stå.

Er drottning, hon tager er riket ifrån."

Konungen klappar på rödblommand kind

"Jag önskar att ni voro allra kärestan min."

"Men konungens smek är ej väl försann,

ej heller vill jag taga en konung till man."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många hästar uppå mitt stall stå?"

"Tio par hästar stå uppå ditt stall,

men en utav dem skall draga dig på fall."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många skall mig följa till kyrkogård?"

"Din häst och din hund och en svärman, försann,"

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

"ty de andra ej bry sig det bittersta grann."

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

...

Kanhända en av de knepigare hittills, men handlingen torde vara klar. En uppenbarligen inte så omtyckt kung uppsöker en trollkvinna för att få veta om sitt öde. Hon ger honom verkligen inte de svar han vill ha, så hur det sedan går för henne vet vi inte. Vi kan anta att kungen antingen vredgas och låter henne brännas på bål, eller att han är så rädd för henne och rädd för att någon ska få veta att han sökt råd av en trollkvinna att han egentligen blir tvungen att lämna henne ifred. Vet inte, det framkommer inte i balladen.

Omkvädena här är intressanta. Vi vävom den väven tillsammans och dylika ser man inte så ofta. Jag associerar det genast till konungadöttrarna som skulle väva ned en väv tillsammans och således bevisade att de var de bortrövade barnen. Omkvädet som sådant har jag sökt efter i andra ballader, men inte hittat något liknande. Vad kan det stå för? Vilka är "vi" som ska väva ned väven tillsammans? Jag tänker på konungadöttrarna igen. Den väv som de vävde var ju inte något vi i dagens läge skulle kalla en normal väv precis, eftersom de vävde in himmel, jord, träd, skog, sol, måne, mamma, pappa, syster och bror. De vävde in sin egen värld i väven. Tillbaka till omkvädet, kunde man då tänka sig att det är trollkonan som tillsammans med kungen (utgående från hans handlingar och person) "väver" hans liv och ger det ett slut. Eller kanske är det trollkonan och ödet som väver? Det är en tolkning, finns antagligen många fler.

Det andra omkvädet, Allt går efter gudarnas vilja, finns i andra versioner, och är inte så väldigt ovanligt när det kommer till kritan. Det slår dock inte Så fagert faller ett rim eller Allt under linden den gröna i alla deras former. Pga just det här omkvädet funderar jag om det kanske kunde vara trollkvinnan och ödet som "väver konungens väv". De "väver" det gudarna vill att ska ske. Gudarna vill att kungen snart ska möta sin undergång, och så ska ske.

Själva berättelsen är klar: kungen går till trollkvinnan för att få veta vad som ska komma att ske, och hon berättar för honom att hans tid snart har runnit ut. Då försöker kungen ändra på sitt öde genom att erbjuda henne sin hand. Hon genomskådar honom, och vägrar. Han frågar vidare, och det kommer fram att en av hans hästar snart kommer att leda honom till hans undergång; kanhända under en jakt eller ett slag. Han får också veta att hans folk har vänt honom ryggen, och att ingen kommer att sörja honom efter hans död, förutom hans häst och hans hund. En svärman (präst) kommer att begrava honom, och hans drottning kommer att ta över styret.

Sorgligt för kungen, tydligen inte för hans undersåtar. Såhär då man rabblar upp den kan det nästan te sig som en tragedi. Men om man såg det från t.ex. folkets synvinkel kunde det ju tänkas vara världens frälsning då den här kungen äntligen går bort.

Tolka det hur man vill, se på det från vilken vinkel man önskar. Balladerna ger utrymme för det.

...allt under linden den gröna.

Morotsrutor

Från ballader till bakning en stund!

På förfrågan lägger jag upp receptet till rutorna här på bloggen.

Ingredienser:

2-3 morötter

100g smör

4 ägg

3dl socker

4dl vetemjöl

2tsk bakpulver

1tsk vaniljsocker

1tsk malen kanel

Frosting

50g smör

200g Philadelphiaost (naturell)

2dl florsocker

rivet citronskal (ca ½ citron)

- Skala och riv morötterna

- Smält smöret

- Vispa ägg och socker vitt och pösigt

- Rör ner morötterna och smöret i ägg&socker-blandningen

- Blanda torra ingredienserna och rör ner dem i smeten

- Häll smeten i långpanna

- Grädda ca 15min på 200 grader

- Frosting: smält smöret och blanda ner de andra ingredienserna till en smidig smet

- Bred frostingen över kakan då den svalnat

- 1 långpanna: 20-25 bitar

Det lilla extra man kan göra är att strö rivet citronskal över alltihopa, och vill man ha det extra fint kan man toppa med ex. blåbär.

Bon appetit! :)

I vånn stall har hon tjänt uti lönndom

Liten Kersti

Det bodde en bonde på grönan den hed

~ Och den lilla ~

Döttrar de hade han och rara voro de

~ I vånn stall har hon tjänt uti lönndom ~

Han hade fella fyra, han hade fella fem

Liten Kersti hon var allra rarast utav dem

Liten Kersti hon går sig åt skräddareby

och låter sig skäras de riddarkläder ny

Liten Kersti hon går sig åt skomakareby

och låter sig göras de riddarstövlar ny

Om dagarna hon rider de fålarna på äng

om natten hon sover i unga kungens säng

Om dagarna hon rider de fålarna till vann

om natten hon sover uppå unga kungens arm

"Vår stalledräng har blivit så underligen tjock

så han kan inte komma i sadelen opp."

"Vår stalledräng har blivit så underligen fet

så han kan inte rida när solen skiner het."

När drottning in genom stalledörren steg

Liten Kersti hon bort under stalltrappan smög

Unga kungen breder ut kappan så blå

Däruppå föder hon de sönerna två

Fröknar och jungfrur de gräto uti harm

ty Liten Kersti sover uppå unga kungens arm

Fröknar och jungfrur de gräto uti flod

~ Och den lilla ~

för det att han sig en bondedotter tog

~ I vånn stall har hon tjänt uti lönndom ~

...

Liten och söt med ett lyckligt slut. Bonddottern fick prinsen och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

En äkta askungesaga, inte sant? Behöver knappast någon närmare förklaring...

Det första omkvädet i balladen är en liten gåta. "Och den lilla". Jaha? Var det allt? Vad ska det betyda? Jag tror det refererar till Liten Kersti, den lilla. Grund för mitt resnonemang? Jo, man tar bort stroferna och lägger ihop omkvädena...

Och den lilla

I vånn stall har hon tjänt uti lönndom

kan tolkas

Och den lilla har i vånn stall tjänt uti lönndom

Det är den mest logiska förklaringen till det hela. Liten Kersti är inte av kungligt blod, men trots sin status i samhället gör hennes egenskaper henne till prinsens dröm. Vem behöver prinsessor och fröknar då det finns en bonddotter som har allt han vill ha?

Samtidigt är det något som kastar en liten, liten gnutta negativitet in i det hela: ordet lönndom. Just det ordet får en att tycka: "Oj nej, men sådär får man inte göra! Det är fel, det kan inte vara rätt, det måste vara illa..."

Sen kommer man till slutet av balladen och andas ut. It was for the good after all.

Nästa gång då? Det vet jag inte än, men det blir först nästa vecka, eftersom det blir ett veckoslut på annan ort häremellan.

Ja, allt under linden den gröna!

Sju år och fyrtio veckor - den förtrollade barnaföderskan

Den förtrollade barnaföderskan

Det ståndar en lind allt sunnan under by

~ Allt under den linden så grön ~

Där ståndar en jungfru, hon borstar sitt hår

~ I riden så varligt genom lunden med henne ~

Hon trolovade så granner en man

Den unge herr Olof, det hette han

Liten Elin hon spörjer sin svärmoder om råd

"Huru länge skall kvinnan med barnet gå?"

"I fyrtio veckor på åttonde år

så länge ska du med det barnet gå!"

De klädde på Elin en silkessärk

Hon gick uppå loftet med så mycken värk

Herr Olof han spörjer kär systeren sin

"Ack, ville du nu hjälpe allra kärestan min?"

Systeren gångar till brudekiste

Så gör hon två vaxdockor, allt med stor liste

Så sveper hon dem uti vitan lin

Hon bär dem i loftet för moderen sin

"Ack, kära min moder, låte fara eders harm

I tage eders gossebarn uti eders arm!"

"Jag haver förtrollat båd himmel och jord

förutom det ställe där brudkisten stod!"

Så breder de kisten med silketyg blå

där föder liten Elin de sönerna två

Det gjorde herr Olofs moder stor nöd

~ Allt under den linden så grön ~

Så snart blev hon utav den harmen död

~ I riden så varligt genom lunden med henne ~

...

Återigen en ballad som förekommer i otaliga versioner. Den här torde vara en av de allra äldsta. Det finns också versioner där det inte handlar om Herr Olof och Liten Elin, utan om Herr Peder och Liten Kersti. I de senare versionerna bryts dock inte förtrollningen, utan Liten Kersti måste stå ut med att bära barnen "i fyrtio veckor på nionde år", inte på åttonde år, som Liten Elin.

Vad betyder det; i fyrtio veckor på åttonde år? Jo, det betyder att hon ska ha barnen i magen sju år och fyrtio veckor!

Versionen jag skrev tidigare, I riden så, liknar mer balladerna om Liten Kerstis förbannelse än den här varianten. Varför? Jo, därför att Liten Kersti i en version säker hjälp och stöd från sin egen mor, och i en annan från sin far för att klara av sin förbannelse. Det är vad som händer i I riden så. Barnaföderskan, Silibrands dotter, söker hjälp hos honom för att kunna föda sina barn.

I precis alla versioner är det två gossebarn det är fråga om.

Omkvädena då. "Allt under de lindar så gröna" och "Allt under den linden så grön" ger ett intryck av sommar och sommarens egenskaper. Ljust, varmt, hoppets tid. "I riden så varliga/varligt genom lunden med henne" är lite knepigare. Jag tolkar det som så att någon uppmanar någon/några andra att vara försiktig/a med den förtrollade barnaföderskan, ta henne på säkra vägar igenom sin plåga för att hon ska överleva. Ta henne säkert genom graviditeten, med andra ord.

Märker du den blåa kappan, eller silketyget?

I ballader verkar det som om det ALLTID breds ut ett blått stycke tyg då gossebarn ska födas. I riden så, Den förtrollade barnaföderskan och Liten Kersti är bara några exempel. Jag har inte ännu skrivit balladen om Liten Kersti här på bloggen, men kommer nog att göra det. Och nej, nu menar jag inte samma historia om den förtrollade barnaföderskan.

Jag menar den ballad där Liten Kersti i vånnstall tjänar i lönndom.

...och den lilla.

Till Frejas dop eller Valhalla sal

I riden så

Och Silibrand körde uppför högan loftet svala

~ Allt under de lindar så gröna ~

Där fick han se sin dotter i lunden fara

~ I riden så varliga genom lunden med henne ~

"O, välest mig, välest mig, vad jag nu ser!

Jag ser min dotter, hon kommer till mig."

Och Silibrand fämnar ut kappan så blå

Där föder hon två karska svennbarnen på

"Min fader skall jag giva min gångare grå

som han skall rida till kyrkan uppå.

Min syster skall jag giva mina gullringar sju

som jag ej haft sen jag stod brud.

Min broder skall jag giva mina handskar små

som han ska bära likvart han går."

Den ene så för de till Frejas dop

~ Allt under de lindar så gröna ~

Den andre så för de till Valhalla sal

~ I riden så varliga genom lunden med henne ~

...

Återigen en ballad som Gjallarhorn gjort en tolkning av. Den är kanske lite annorlunda från den här versionen, tror Jenny sjunger "allt under den linden så gröna" exempelvis. I stora drag är de lika.

I riden så är egentligen en drastisk förkortning av en mycket längre historia: den kallas ofta "Den förtrollade barnaföderskan" eller "Trinn som en råovå". Jepokryddona har spelat in Trinn som en råovå-polskan på sitt album Åotråolit Råolit.

Den förtrollade barnaföderskan är hela historien. Jag kommer dock inte att gå in på den något mer ingående i det här inlägget; dessutom har jag för mig att den kommit på tal tidigare...

Det jag nu skrivit ner är alltså ett brottstycke, och en tolkningsvariant, av en mycket längre historia.

Därför tänker jag inte analysera den! Inte än.

Ni får snällt vänta på nästa inlägg: Den förtrollade barnaföderskan.